Betning

Så betar olika djurslag

Nötkreatur

Äter helst gräs och örter, men även löv av buskar och träd för att variera kosten. De har ett utpräglat flockbeteende - alla i flocken betar, dricker vatten eller vilar sig samtidigt.

Eftersom kor bara har tänder i underkäken, i överkäken en muskelkudde, sliter de av växterna på ett grovt sätt. Tungan samlar in en tugga i taget. Om betet är lågt - under två centimeter - har nötkreatur svårt att få ihop tillräckligt med tungan.

Nötkreatur är inte så selektiva betesdjur i så motto att de kan urskilja enskilda arter på en liten fläck. De väljer dock gärna partier i betesmarken de gillar. De betar inte nära sina egna gödselrator, beroende på en instinkt at det kan finnas parasiter där.

Får

Har liksom nötkreaturen tänder i underkäken och en muskelkudde i överkäken. Trots det kan de beta växter mycket mera selektivt än nöt beroende på att de har en smal och kluven överläpp och en känslig nos.De kan också beta närmare marken än nötkreatur. Ifall de får gå länge på samma mark kan de bli som rena golfbanan. Det är dock inte önskvärt ur naturvårdssynpunkt, få vilda växt- och djurarter gynnas av så hårt bete, och inte heller fåren.

Får väljer helst lågväxta och smalbladiga växter och har förkärlek för vissa arter. Vickerarter, violer, blåsippa, liljekonvalj, lingon och blåbär är sådana. Vissa orkidéer äts av får - och då särskilt blommorna. Därför kan man behöva hägna in orkidébestånd om man har fårbete.

Om betet blir förvuxet lämnar de det som är grovt och högt. Ett fårbete kan därför se förvuxet ut på håll utan att egentligen vara det. När vi väl kommer nära kan mellanliggande fläckar visa sig vara helt avbetade. Fåren truvs bäst på höglänta torra markr och blandar gärna dieten genom att mer utpräglat än nötkreatur äta löv. Fåren har ofta favoritplatser uppe på höjder. Där kan det bli ett starkt slitage.

Medan en nötkreatursflock håller ihop som en helhet, bildar fåren gärna släktgrupper med mormor, mödrar och deras döttrar. I flocken råder ett tydligt kvinnovälde, där den socialt starkaste tackan är ledare. Baggarna söker up tackgrupperna under brunsttiden, men skiljer under övriga delen av året ut sig i en "ungkarlsgrupp".

Hästar

Kan ägna längre tid åt betning än de andra djurslagen, eftersom de inte är idisslare. Hästa kan ( om det inte är fråga om unghästar, digivande ston eller hästar i hårt arbete) beta gräsvegetation som låg smaklighet för att passa idisslare nöt och får. De passar därför bättre än nötkreatur och får i marker med grovt och förvuxet bete.

Hästar ratar relativt många växter och är det djurslag som orsakar mest trampskado. Hästar som går på tillräckligt stora betesmarker och flyttas v otjänlig väderlek (t ex under vintern) kan dock göra ett utmärkt arbete som naturvårdare.

Getter

Är ännu mer utpräglade lövbetare än får, och betar hellre buskar och sly än gräs. Getter har en förkärlek till blad och bark och röjer därför effektivt igenväxta betesmarker med bl a asp och eksly. Getter ställer höga krav på stängsel.

Text:
Olle Kvarnbäck
Hushållningssällskapet