Station 1
"Ekar och grevar går ej norr om Dalälven"
"Ekar och grevar går ej norr om Dalälven" är ett gammalt talesätt som stämmer ganska bra. Norrlänningar är ofta inte så bekanta med ekar, men hrlardalen är det ganska gott om dem. Särskilt på herrgårdar i mälarnära lägen där klimatet är gynnss och där eken har uppskattats av människorna. Bland allmogen var eken förr inget populärt träd. Den hämmade gräsväxten i ängar betesmarker och den var inte tillåten att avverka. Redan i Magnus Erikssons landslag från år 1347 skyddades ek och bok jämte dra bärande träd (apel, oxel, rönn m fl). Överträdelser straffades med böter. Anledningen var att ekarna behövdes för skeppsbygge och andra statsangelägenheter. Under början på 1800-talet lättade staten på regleringarna och massor av ekar föll för yxan. Bönderna behövde dryga ut sina inkomster och mängder av ekvirke skeppades ut från svenska hamnar. De gamla ekjättar som finns kvar idag är sådana som ratades p g a sin vidkroniga natur. Det här trädet sm du står och tittar på nu är dock inte så våldsamt gammalt, kanske 100-150 år.
Sådana här spärrgreninga ekar hyser ett ovanligt rikr växt- och djurliv. Ute i grenverket trivs många arter av insekter och fåglar, och i de djupa barksprickorna i stammen hittar lavar, mossor och alehanda småkryp en fin livsmiljö. Flera av våra mest spektakulära skalbaggar som ekoxe och läderbagge lever nästan uteslutande i riktigt gamla ekar. Ihåliga skat det vara, med massor av mulm inuti, då trivs de stora skalbaggarna. Mulm är det grova bruna mjöl som bildas av sågspånsliknande gnagrester från olika djur, spillning, rester av gamla fågelbon m.m.
Sverige har trots de massiva avverkningarna på 1800-talet ett av världens finaste ekbestånd, kanske det allra finaste.